den var vacker, fruktansvärd, tragisk, fin. Kan inte sätta betyg, kan inte rekommendera er att se den, kan inte rekommendera er att inte se den. Allt beror på var man är livet, vad man orkar att se. Filmen handlar korta drag om en familj där en av flickorna har leukemi och den andra dottern är den perfekta donator åt sin syster. En dag bestämmer hon sig för att inte vilja donera mer och det blir en kamp på liv och död för alla inblandade.
Vi har själva varit där, i en kamp mellan liv och död, vi har varit nära att förlora vårat barn. Vi har kastats mellan hopp och förtvivlan. Vi har kämpat. Vi har gråtit så att man trodde att tårarna borde tagit slut för länge sen. Vi tog oss igenom det, starkare än innan, med en erfarenhet som jag inte önskar någon i hela världen.
Under filmen fnissade jag lite åt min syster som försökte skylla snyftningar på att hon var förkyld, jag bet ihop, tänkte att det här var sorgligt men det går bra. Sen brast det, oj vad jag grät, jag grät så jag var tvungen att skratta åt mig själv på samma gång. Hade svårt att sova, tänkte på alla som är där i livet nu, där man inte vill vara. Tänkte på en vän till mig som nyligt fått vara där, där minnet och verkligheten är närmare än för oss. Det lilla jag kan göra för dessa nu är att försöka hjälpa. Ge ett litet bidrag till insamlingar, köpa en nål som säljs till förmån för de drabbade, finnas där för de som behöver en.
Själv lämnar jag filmen bakom mig nu och försöker göra något så jag skänker ett till bidrag hit till Isaks insamling som en av Skrytmorsans underbara söner startat. Det är det minsta jag kan göra.
Vad gullig du är. Och fint skrivet. Kram på dig!
SvaraRadera