tisdag 27 juli 2010

Ett dygn

av oro, snurrande tankar, sömnlöshet. Så blev mitt första dygn hos våra kära vänner. De sista två milen till Sandviken ringer Knuts läkare: "Har ni hunnit åka på semester?" frågar han. Han ringde de samtalet han sa att han inte skulle behöva, bara i yttersta nödfall. Något om Knuts prover, blodkropparna betedde sig inte som de skulle. Kunde vara körtelfeber men kunde vara något allvarligare. Specialist för barn med blodsjukdomar var inblandad. Det behövdes genast ett till prov. "Vi vill inte vänta" sa han. De löste det med att kunna använda en del av blodet som fanns sparat. Det skulle på analys och vi skulle få veta under kommande dag om vi skulle komma hem omgående eller kunna njuta av semestern.

Att inte oroa sig går inte. Att inte söka tecken på vad som är fel går inte. Att Google finns är i detta läge inte bra. Men man måste bara. Försöka förbereda sig på det värsta, försöka ta kontrollen på något som inte går.

Natt blev till dag. Timmarna flöt på, telefonen lämnade mig aldrig. Jag bannade den som kunde ha ringt och fått mitt hjärta att stanna för en sekund. Idag var min telefon bara öppen för detta samtal. 15:32 ringde han. Med i detta läge den bästa informationen. "Skolboksexemplar av körtelfeber" kallades det. Det som kan sättas ur balans i en kropp med körtelfeber har Knut fått. De problem man kan få har han fått. Nu även en förmodlig halsfluss. Kåvepenin, omtanke, Pokemonkort behandlas han med nu. Jag tänker njuta ikväll av att vara där jag helst av allt vill vara just nu och med dem jag vill vara med.

7 kommentarer:

  1. Åh, vad skönt att höra! Må han krya på sig nu så att ni får en härlig semester!

    SvaraRadera
  2. Min Älskade knut!

    SvaraRadera
  3. ett sånt samtal vill man ju bara inte ha! fast samtal 2 var ju betydligt bättre!! krya på grabben och hoppas du får sova bättre i natt!

    SvaraRadera
  4. Stackars Knut, tröst tröst!

    SvaraRadera
  5. Inte roligt när de små är sjuka. Önskar er all lycka till. Hoppas han snart blir frisk. Kram

    SvaraRadera
  6. Oj, vad jag blev rädd!...
    Så skönt att det inte var mer allvarligt. Jag förstår din oro. Njut av er semester nu!
    Många kramar!!

    SvaraRadera
  7. Ja, nu rinner tårarna så klart igen... Magen hann knyta sig innan jag hann läsa så långt ner att jag insåg att det inte var någon fara. Jag hade redan målat upp en bild av en svårt sjuk Knut. :-( Tack och lov att det inte var värre, än det var. Hoppas han kryar på sig fort nu, så han blir sig själv igen. :-)

    SvaraRadera