Vårtcentral

Idag var jag med Tjut till doktorn på vårdcentralen. Då kom jag att tänka på när jag var liten och lekte doktor. Hade på mig en vit morgonrock och en egengjord skylt där det stod "Vårtcentral, dr Jessica". Jag minns att min mamma skrattade så hon kiknade när hon såg det och hur jag kände att jag inte förstod något alls. Trodde verkligen det hette så. Jag var säkert 11 år. Det var som en ny värld som öppnade sig, kände mig lurad under alla dessa år. Idag var det iaf en vårtcentral kan man säga. För Tjut skulle just kolla en vårta under hans fot. Det hela flöt på bra, var mest väntan som var jobbig. Mest för mig. Tjut frågar ihjäl oss nu. "Varför har hon en sån? Vad är det där? Varför gör de inte nya vägar där ute? Låter doktorn donk donk när hon lyssnar på hjärtat? Varför går vi inte till tandläkaren istället, jag tror hon kan vårtor?" Ja, det är helt sjukt vad han frågar. Men det finns väl någon vits med det också.


Efter 45 minuters besök var vi äntligen klar med ett besked vi kunde listat ut själv. Tjut fick en juvel och jag fick ingenting.