Ibland vet man inte vad och hur

man ska skriva. Ibland tar det bara stopp.

Som förra veckan, då vi gjorde en efterlängtad resa. Där vi sedan har det så bra man kan ha det. Plötsligt hör man nyheter om en bomb och någon som skjutit mot ungdomar i Norge. Vi försökte sedan hålla oss uppdaterade mellan mat, fotbollsmatcher, lek, shopping. Utan att från början förstå vidden av det. Känslan av två världar gör en återigen påmind.

Det fruktansvärda växer till det värsta man kan tänka sig, man hör hur siffran för offer och saknade stiger. Man förstår att familjer kastas mellan hopp och förtvivlan. Det som vi här upplever som en lång väntan av information, hur ska de känna som fått de där samtalet från sin kära anhörig men sen inget mer? När man ser den där pappan på nyheterna som berättar att han fått ett samtal från sin dotter att någon skjuter på henne och att hon älskar dem. Sen tystnad och väntan. Man kan inte föreställa sig något värre.

När vi åker hemåt från Sandviken ser man som vanligt denna tid på året väldigt många norska bilar. Tidigare år kanske man reflekterar att det är många norska turister på vägarna. I år fick jag en klump i magen och kände för varenda norrman man stötte på.

Eller som den soliga varma dagen vi hade i onsdags och beslöt oss för att åka till havet för att bada. Fantastiskt väder, varm sand mellan tårna och känslan att sätta ner fötterna i havet och känna de svalkande små vågorna. Vi vadar ut men när vattnet sträcker sig mot min midja skriker jag att det är för kallt och att jag inte vågar doppa mig. Plötsligt sveper tankarna tillbaka till Utöya. Jag tänker på de stackars barnen som hoppade i det kalla havet och simmade för sina liv. Jag doppar mig och känner klumpen i magen och måste upp ur vattnet.

Precis som för så många andra försöker man föreställa sig hur det gick till. Bilder man inte vill ha spelas upp i huvudet, fast egentligen vet man ingenting. Man kan inte föreställa sig.

Vi har en stor fotbollscup hör i stan, här finns många norska ungdomar. Jag tänker på dem, vill försöka möta de med en varm blick som vill säga så mycket. Dessa vi möter känner förmodligen någon som känner någon som...

Affärer i stan har satt upp enkla skyltar som t ex "Norge, vi tänker på er". Att vi gör. Vi tänker på er Norge, dag ut och dag in. Vi läser nyheter och mår dåligt. Vi vill göra så mycket för er. Budet att ni vill bygga upp ett land med kärlek och inte med hat gör att jag vet att ni tar er framåt trots att det blir en jobbig väg. All styrka till er.

Bildrace

Jag vet, dåligt med bilder på sista tiden. Vi kör lite här nu då...

Vi köpte en studsmatta i början på sommaren, där kan vi hoppa , filosofera...

Trycka oss mot nätet...

Somliga har varit överlyckliga över stora maskiner...

Vi har spelat kubb...

...med den bästaste släkten

Pappan var sjukt nöjd efter en tur med vattenskotern...

Vi åkte längst till Norr för att hjula...

Mysa...

Men främst för att träffa Pappans fina mormor

Imorgon drar vi till Sandviken. Till älskade vänner. Åh vad vi längtar.

Hur gick det då att ha husvagn?

Bra enligt mig. En annan vuxen i familjen kan tycka att jag är dryg att ha med. Okej att jag frågar kanske lite väl ofta om gasolen är säker och att vi kan lita på alla system och varnare och sådant. Men det är ju för säkerhetsskull så det tänker jag fortsätta med. Jag sover ju bättre då.

Sen lovar jag att sluta fråga "vobblar den nu" så fort vi åker högre hastighet än 70. Lovar också att sluta fråga vad det är för ryck jag känner ibland. Sen lovar jag på heder och samvete att aldrig någonsin väcka upp Pappan och säga att taket är fullt med råttor, kräva att alla luckor, fönster stängs medans jag gråter under täcket. Jag lovar att aldrig skicka ut honom kl 04:35 för att jaga iväg dessa. Jag lovar att jag ska komma ihåg att det nog bara är en pippifågel eller två.

Så, vi är redo för rutt nr 2 i slutet på veckan.

Vi är norröver

Åkte en tripp till Haparanda i helgen för att hälsa på Pappans släkt. Lika fascinerad varje gång att vara i en stad som är så tvåspråkig som den bara kan bli. Vi var över gränsen till Finland för shopping, får lätt panik att inte kunna ett ord finska och inte ens kunna hitta en toalett till en akut kissnödig treåring. Hur kan man förstå så lite av ett språk av ett land som är så nära? Varför kan inte de i Finland skriva skyltar på även svenska eller engelska?

Vi har förresten husvagnspremiär med. Jag funderar på hur många vuxenpoäng det är att äga en husvagn? Vad tror ni? Funderar även på att om det är läge att ta bort "Nyss fyllda 30" från presentationen här bredvid, om man fyller 31 om dryga månaden? Eller kan det stå så tills man är 35?

Vad har ni i det grå skåpet?

Alla har vi väl ett skrotskåp någonstans? Mitt står synligt. I hallen.



Många har frågat: Vad har ni i det? "Lite allt möjligt" brukar jag svara.

Men om sanningen ska fram är det mest ett nödskåp. Ty här förvarar jag nästan tomma förpackningar av mitt beroende. Men de har lite kvar i sig och skulle jag någon gång ha helt slut är ju chansen rätt stor att jag får ut något desperat sprut ur någon av de.



Jag vet. Man kan få sämre slemhinnor och sånt. Men sån här är jag. Jag heter Jessica och jag är nässpraysberoende.

Vi firar

9-årig bröllopsdag idag. Lyckost mig som har honom.

Vad gör ni nuförtiden?

Vi leker, träffar så många som möjligt som man inte hinner träffa på vinterns mörka dagar. Vi tar tillvara på dagarna, fyller de med sånt som känns bra. Vi längtar. Vi längtar efter helgens resa norröver, efter nästa veckas resa söderut, efter personer vi inte träffat på länge men som vi snart får träffa. Vi längtar såklart till Turkiet dit vi åker 17 augusti.

Vi skrattar mycket, över barnens knasiga upptåg, tillsammans med vänner och glada minnen och vilda planer för framtiden. Vi planerar, sånt som kanske aldrig kommer ske men tanken på det får oss att längta.

Vi gråter med tragedier som den stackars lilla 7 åringen som brutalt mördades av sin far. Som den lilla flickan som blev ihjälkörd av en som bröt mot precis allt man kan bryta mot.

Vi förundras över att fortfarande idag 2011, bubblar det upp främlingsfientliga åsikter som får en att nästan ramla baklänges.

Vi kramas. Vad gör ni?

Klockan 19:41

Ljuva sommarkväll. Känns som en god förberedelse för Turkiet.

Vi lever och har det bra

Försöker fylla semestern med allt som vi vill. Allt från kompisar till husvagnsinköp med svärmor och svärfar.

Idag har vi badat oss blåa och avlagt ett löfte att det ska vara varmare än såhär innan vi betalar några hundra för ett bad. Alternativt åka till ett gratisställe.

Vi fortsätter såhär och vill inte planera för många dagar framåt.