Igår var det en dag som jag bävat för ett tag...

En lång historia väldigt kort.

Upptäckte en knöl i ryggen i juni. Tänkte att det var en muskelknuta eller någon slags information, glömde bort den. Kände den igen i slutet på oktober. Min syster sa "det är din plikt som mamma att kolla upp den". Självklart ska man kolla alla knölar, hon är klok hon min syster. Iallafall ringer jag vårdcentralen och jag får komma samma vecka. I min värld ska läkaren säga att det är en fettknöl eller något sådant och inget att bry sig om. Det sa han inte. Han sa ingenting mer än att de skulle skicka remiss till onkologen för provtagning på den. ONKOLOGEN. Ni hör ju, skräck i hela ordet.

Veckorna går och igår var det dagen jag skulle dit. Träffade en fantastisk läkare som började med att berätta att Västerbottens policy är att kolla upp alla knölar. Även om man som läkare tror att den är helt ofarlig. Detta skulle kanske den första läkare kunnat säga. Kanske hade jag inte varit lika dödligt orolig. Sedan kände hon på den och sa att hon skulle bli otroligt förvånad om det var något i den knölen som var farligt. Hon kunde inte ta provet igår för den satt för djupt till och rörde sig för mycket så provtagningen kommer ske senare. Hon tryckte på att provtagningen bara är för att rutinen ser ut så och att hon skulle med samvete kunnat hoppa över den med. Men det är ju bra att kolla.

Så. Där är jag nu. Väntar på en provtagning om några veckor som jag inte känner mig det minsta orolig för. Tack vare denna fantastiska läkare som kunde lugna mig på ett kort litet möte. Men man hinner bli rädd.

Så idag går jag med lättare steg till skolan, men med lika sjukt tung väska. Jag kommer fortsätta gnälla på lagboken även om det är skitsak motför ett besök på onkologen. Men det hör lite till livet, att få klaga ibland, även på saker som en bok.