Visste ni att idag, i Sverige, år 2011 - snart 2012 händer det att barn blir bragd om sitt liv. På diskussionsforum borde man kunna läsa om hur fruktansvärt det är. Men det man läser är spekulationer i vilken etnicitet barnet tillhör. Som om det skulle vara en annan sak om barnet inte är född i Sverige och av svenska föräldrar.
Visste ni att idag, i Sverige, år 2011 - snart 2012 finns det fortfarande föräldrar som uppfostrar deras barn med att göra skillnad på olikheter? Som inte förstår hur ett samhälle är uppbyggt och inte kan dra paralleller med att det är deras tänk kring "vi och dom" som skapar fördomar och som skapar otrygghet i samhället.
Visste ni att idag, i Sverige, år 2011 - snart 2012 finns det föräldrar som säger till deras barn att homosexualitet är något avvikande? Som säger till sina barn att det är något som inte är normalt och att de aldrig "får komma hem och vara bög eller lesbisk".
Visste ni att idag, i Sverige, år 2011 - snart 2012 finns föräldrar som vägrar inse att deras barn är med och fryser ut och mobbar ett annat barn? Som säger att det är den utsattes fel.
Ibland när jag pratar med barn som har det lite jobbigt brukar jag fråga; hur känns det i kroppen när du tänker på det där jobbiga?
I min kropp känns det olustigt. Det känns frustrerande, det kryper i mig när jag tänker på dessa saker. Det känns ledsamt. Det känns stressande. Det känns orättvist mot barnen som måste formas till ett tänk som inte ska existera år 2011 - snart 2012. Vad ska jag göra med min känsla?
