onsdag 2 juni 2010

Morgonserenad

När jag var liten och bodde hemma brukade min pappa rätt ofta ha ett strålande morgonhumör och sjunga för oss på morgonen. Det hade inte jag. Jag hade ett uselt morgonhumör. Men saker och ting ändras, så nu på äldre dagar vaknar jag ofta glad. När det dessutom har gått en timme och jag ska väcka resten av familjen gör jag det med glädje och ibland sång. Igår var det inte alls uppskattat.

Knut drog täcket över huvudet.
Rut höll för öronen.
Tjut sa "Vad gör du mamma?"
Pappan sa vänligt, men bestämt "Det räcker nu"

Hur väcker man varandra då när man är så glad att se dem och bara vill sjunga ut? Idag blev det en mer dramatisk uppgång för framförallt Pappan som fick rädda mig från något otäckt i källaren. Rut ligger fortfarande, migrän, jag väntar på att den ska försvinna. Kanske ska lägga mig en timme till.

8 kommentarer:

  1. hahaha, uppskattar de inte din sång? d var d värsta!!

    SvaraRadera
  2. Hi hi hi ta med din sång till jobbet så ska jag njuta varje sekund för nu så ska vi sitta tillsammans :-) U

    SvaraRadera
  3. åh så typiskt. jag som hade tänkt komma förbi på jobbet efter att jag hämtat mer mat åt T.
    Hoppas Rut kryar på sig och att ni får en mysig dag hemma :-)

    L

    SvaraRadera
  4. Åh vilken överraskning! Jag kommer till jobbet nu, att få sitta med dig U var som att få den bästa presenten. L, jag är på gång till jobbet nu! Hinner du förbi *hoppas, hoppas*

    SvaraRadera
  5. Det var lättare att sjunga när barnen var små och inte kunde försvara sig =)

    SvaraRadera
  6. Käcka tillrop på morgonen är inte heller min grej.

    SvaraRadera
  7. Nja, är inte morrgonpigg eller vidare glad när jag står upp det är jag inte.

    SvaraRadera
  8. Hm, mamma sjöng för mig när jag bodde hemma. Jag minns inte vilken sång, men den var äckligt käck. Kanske berodde det på vad du sjöng? För det kan väl ändå inte vara sångrösten de klagade på?!? ;-D

    SvaraRadera