Alla som känner mig sen förr vet att jag hatar spindlar. Jag har haft en sådan fobi att jag skrikit som det skulle varit en yxmördare nära mig då jag sett de där krypen. Vansinnigt låter det, jag vet, men det är sant. Med åren, med barnen, har jag fått lov att skärpa till mig. Jag har försökt lura barnen att de ska ta ut dem men utan resultat. Jag vägrar bära ut de, jag vägrar komma nära de men jag måste ju få ut dem ur huset. Och jag har hittat en hyffsad lösning.
Igår, då ropade Knut att det var en spindel i vardagsrummet. Det var en spindel vill jag lova. En stor rackare. Jag bad Knut hålla koll på den sen sprang jag till hallen och letade.
Det enda jag kan tänka mig döda ( jag vet, man borde inte behöva gå så långt) en spindel med är Pappans skor. Absolut inte mina eller barnens. Men jag gjorde det, jag räddade familjen igår!
Uppochnervänd bild med vapnet från igår.
Herregud, du är som min yngsta! En gång ringde hon till Turkiet där vi var och seglade, hon berättade att det var en spindel på köksgolvet, och hon stod på köksbordet och skrek... Vi fick ringa efter svärfar som åkte dit och kastade ut den...*suck* ;-)
SvaraRaderahihihihi döda? du är då ingen sann djurvän du inte ;)
SvaraRaderaFru Venus- Jag skulle kunna ringa mina föräldrar i Turkiet jag med när jag var yngre.
SvaraRaderaHeleena- Det är deras liv eller mitt liv. Tyvärr. :)
Spindlar och myror får man döda.lätt.
SvaraRaderaHar samma fobi fast med ormar. Jag dööööööör! Igår sprang det förbi en svart sak med lurviga ben och jag var snabb som en iller med ett papper och vips var den död! Lite läskig var den...
SvaraRaderahahah :D
SvaraRadera