Jag är mamma

och jag bestämmer när jag är redo och har orken att Tjut flyttar från vårt rum och från spjälsängen. Okej, han är 2 1/2 år men det är skönt när han ligger där han ligger. Nemas problemas liksom. I sommar tänkte jag ta itu med detta.

Men ikväll när de små lagt sig ropar Rut "Pappa, skynda dig och kom!" Han springer upp för trappen och möts av en väldigt glad Tjut. Så han har alltså kommit på hur man klättrar ur den där saken. Det betyder att jag inte bestämmer längre. Jag tror inte det kommer bli de enklaste läggningarna längre och lugnet kommer inte stanna kvar på morgonen. Tji fick jag.

Bevis

Om chefen lägger en Dextrosol på tangentbordet, då måste man vara väldans trött va?

Jag känner mig lite urladdad

idag, lite som om jag har dåligt batteri. Tröttare än mig är ingen.

Rut har en råviktig uppvisning idag, hon var pirrig, förväntansfull och glad att dagen hon väntat på äntligen är här. Kläderna är packade, frisyren är planerad, skorna indansade, rösten uppsjungen.

Återkommer senare då jag förhoppningsvis fått i mig tillräckligt med kaffe och känner mig mer levande än just nu.

Plötsligt händer det!

I morse önskade jag mig sovmorgon. Fick somna lite till pga Ruts migrän, inte roligt med migrän men jag var en superduper trött mamma.

Har hela veckan önskat, både högt och tyst att jag vill ha mer sällskap i vårt rum på jobbet. Fick det och ett väldigt bra sådant.

Har önskat att L skulle komma och hälsa på oss på jobbet och det gjorde hon idag med ett av två väldigt söta barn. Hon hade dessutom med polkachoklad. Hon är en fin vän hon.

Önskade att jag skulle komma hem snabbt idag. Råkade då hinna med en buss som var försenad för de som skulle åka tidigare, ni fattar? 15 minuter tidigare hemma.

Önskade att jag skulle få mycket pengar och i samma andetag kliver jag nästan på denna



Önskade att Tjut skulle vara väldigt medgörlig idag och vilja hem direkt istället för att få trixa och fixa och höra hans tjut. Det var han, dessutom var han både glad och kramig. Det kan ju verkligen vara ett lotteri att hämta en tvååring.



Önskade mig köttfärssås och spaghetti till middag och lagade det.

Var ska denna dag sluta?

Morgonserenad

När jag var liten och bodde hemma brukade min pappa rätt ofta ha ett strålande morgonhumör och sjunga för oss på morgonen. Det hade inte jag. Jag hade ett uselt morgonhumör. Men saker och ting ändras, så nu på äldre dagar vaknar jag ofta glad. När det dessutom har gått en timme och jag ska väcka resten av familjen gör jag det med glädje och ibland sång. Igår var det inte alls uppskattat.

Knut drog täcket över huvudet.
Rut höll för öronen.
Tjut sa "Vad gör du mamma?"
Pappan sa vänligt, men bestämt "Det räcker nu"

Hur väcker man varandra då när man är så glad att se dem och bara vill sjunga ut? Idag blev det en mer dramatisk uppgång för framförallt Pappan som fick rädda mig från något otäckt i källaren. Rut ligger fortfarande, migrän, jag väntar på att den ska försvinna. Kanske ska lägga mig en timme till.

Jag är tydligen utvisad

Får inte vara med för jag kan tydligen inte kasta bollen upp till himlen. Men det kan Tjut. Att jag måste sitta i solstolen (och låtsas att det är så varmt som jag tror) gör ingenting.

Hur går det till?

Vi bor i ett mysigt kvarter med kedjehus. På just vårt område är det vi och en till barnfamilj, resten är medelålders med utflugna barn. Vi har fått ett märkligt problem som rör runt lite i det annars idylliska kvarteret.

Någon spolar ner märkliga saker i toaletten. Typ herrskjortor, sopsäckar, paket från chips, potatisgratäng, kakor osv. Detta medför att den andra familjen med barn får stopp i toaletter och avlopp, hos oss rinner det lite sämre. Några gånger per år får han med stopp fiska i avloppsbrunnen. Igår var det dags igen. Som alla de andra gånger samlas vi alla grannar där, skakar på våra huvuden och förundras vem som i hela friden gör detta. Det spekuleras, det kanske misstänks, vi kollar oss runt. Jag gillar sånt. Inte stopp i avloppen och kloakggrävning men spänningen. Jag vill gärna lösa mysteriet. I grannsamlingen igår lyckades jag komma med en tidpunkt då allt började. Jag sa närmare bestämt "Allt började väl där nån gång efter vi flyttade in?"

Pappan tyckte inte det var så smart uttryckt men jag kom ju bara med ytterst viktig information. Sen vad alla som bott grannar i sisådär 30 år och kanske håller varandra om ryggen tycker, det vet jag inte. Men egentligen är min fråga, hur är det möjligt? Hur sjutton går det till när de som inte orkar tvätta sin vita skjorta känner att 'äsch, jag spolar ner den istället', hur gör han/ hon?