Min hjälte

Rut har sedan 1 1/2 års ålder haft allt för mycket med sjukhus att göra. När det absolut-jobbigaste-som-någonsin-drabbat-oss blev bra och vi tänkte att sjukhuset numera är ett minneblott får Rut besvärlig huvudvärk med kräkningar. För ett par år sedan fick hon diagnosen barnmigrän. Detta har blivit värre med åren och numera har hon migrän 1-2 gånger i veckan. Förutom den halva dosen medicin hon står på dagligen har hon i år hittills prövat:

- Gått till osteopat som hjälpt henne med hennes onda nacke och rygg.
- Gått på akupunktur två gånger i veckan där man sätter nålar i hela ansiktet.
- Tagit en väldigt massa blodprover
- Gjort magnetröntgen, i vaket tillstånd blixt stilla under hela undersökningen
- Varit på Öron-näsa-hals och fått gå igenom en hel del inte roliga undersökningar
- Idag lämnat blodprover, utan någon förvarning utan bedövningssalva

Allt detta gör hon utan något som helst klag, inga tårar, inga protester, ingenting. Min högsta önskan är att det skulle finnas något som hjälper henne men vi är i en återvändsgränd och får acceptera att läget är som det är. När hon ikväll vaknade efter ännu ett migränanfall kom hon till mig, med sina två studsbollar hon fått på de två sista undersökningsdagarna och sa att hon sparade på dessa och ville gärna ha ett bollhav med dem. Det vill inte jag. Vill inte att hon ska behöva få en till överhuvudtaget. Men hon är min hjälte för ingen kan klara allt detta så bra som henne.

Förresten så är alla sjuka barn mina hjältar. Tips på ett bra program är "Barn på sjukhus" som visas på Bolibompa, torsdagar, då är jag och Rut fastklistrad framför tvn.