Det här med sport

Jag tycker det kan vara sjukt spännande att se sport. Fotbolls VM, hockey VM, se fotboll med Knut och heja fram Barca. Sånt är kul. Nerverna sitter ibland utanpå kroppen, så spännande kan det vara. Jag misstycker inte att exempelvis Facebook har en miljard inlägg där det står "JAAA!" "Nej!" eller "Lycka till". Man får heja och visa vilket lag man vill ska vinna. Det får man gärna.

Det jag däremot inte förstår, inte för allt i världen, är när man måste bete sig som jag vet inte vad och trycka ner motståndarlaget, skriva hånfulla inlägg om de (pratar Facebook fortfarande). Som om det vore på liv och död. Det är inte kul. Sen är det ju alltid ett lag som vinner och då ska det skrivas om hur sjukt dåliga alla de andra lagen är och segrar ska tas ut i förskott hit och dit.

Sen är man och tittar på knattesport, när ens barn spelar. Där är det lika viktigt som att vara en av spelarna att man har det vi säger ett sportsligt beteende. Med det menar vi att man inte ska vara arg, kunna gratulera motståndarlag till vinst, tacka för god match och trots förlust kliva av planen med ett leende. Det fungerar sisådär. Har varit med fler än en gång att spelare fått bäras av plan, att de gråtit, slängt ut fula ord till motståndarna. Betett sig osportsligt. Men konstigt? Se bara på Facebook under slutspelen i hockey så förstår man. Då blir inte sport roligt längre, när vuxna beter sig värre än 8-åringar fast de borde lärt sig så mycket mer. Osportsligt!

Låt oss lära våra barn att sport är roligt, spännande och ibland inte rättvist. Men vi tackar motståndarna och känner att vi haft roligt. Man säger exempelvis grattis till Brynäs och vi säger bra kämpat till Skellefteå. Ni höll spänningen uppe och var sjukt duktiga, det räckte inte till guld men grattis till silver! Det är väl inte så himla svårt?